Hipp hipp hurra!

Då har man snart varit år 22år i en vecka..

Fyllde år i torsdags (Yay!) och är alltså ett år äldre... Ett år av mer erfarenheter än innan.. ja du.. det kan man säga.. har brutit upp med mitt gamla liv kan man säga...

Vad har hänt detta året egentligen?

Äntligen snart studenten?

Nu är de bara 1 månad kvar av gymnasiet för mig... äntligen..Men jag orkar inte klara av den längre. Jag vet att jag skulle kunna klara så mycket av de som jag ska göra men jag har ingen ork eller motivation att göra dem.

I got this panic emotion that I cannot describe to you
My world is tumbelling down what am I, what am I gonna do
Ca-can't deny it, deny it, what am I going through
Ca-can not fight it, can fight it, now I'm looking for the truth

I don't wanna lose control, but I'm falling
I just can't believe it
Never thought that I would be the one
Falling down
Waldo's People - Falling down

Känner mig helt slut när jag tänker på allt. Jag vill bara vara hos min pojkvän och inte göra något. Jepp ni läste rätt! Jag har fått en pojkvän trots alla kommentarer om hur ful jag är som jag fått höra genom åren. Vet inte hur många sårande kommentarer jag fått bara av min syster genom åren om att ingen kille skulle vilja ha mig så som jag ser ut. Mina fula tänder, min fula klädstil, mitt icke blonda hår, mitt osminkande ansikte, min icke slampiga personlighet m.m. Det hara bara funnits fel på mig har jag fått lära mig. Men nu fick fick jag en som älskar mig för den jag är. En kille som skrev först till mig dagen efter att jag blev medlem på en dejtingsida på internet.

Vi har bara känt varandra i snart 4 månader men allt känns så himla bra! Jag skämtar inte! De gör verkligen det! Han vill hjälpa mig och jag vill hjälpa honom med allt jag kan. Alla tycker att de kanske har gått lite väl fort men de känns som om jag alltid känt honom. Han är min fristad. (eller vad det nu heter) När jag är hos honom mår jag bra, så länge jag inte blir påmind om verkligheten. Då brister de för mig.

I wonder how
I wonder why
Yesterday you told me 'bout the blue blue sky
And all that I can see is just a yellow lemon-tree
I'm turning my head up and down
I'm turning turning turning turning turning around
And all that I can see is just another lemon-tree
Fool's Garden - Lemon Tree

Nu är det alltså bara en månad kvar.. Jag har dessa saker kvar att göra som jag kan komm aihåg just nu:

Samhällskunskap
Rättegångsprotokoll
Suffragetterna
Sverige och annat land- jämförelse om demokrati

Religion
Buddism/hinduism och annan religion - jämförelse om hur lika/olika dessa är
kristendom och judendom frågor

Alternativmedicin
Homeopati
prov
frågor
allt annat

Människan socialt och kulturellt
Mycket

Sjukvård
Mycket men får ej betyg eftersom jag inte hade praktik..

Och så har jag projektarbetet på detta som jag knappt tänkt på under året. Jag har gjort lite men har inte blivit klar med de och de skulle in i tisdags och redovisas imorgon. Men min klass är den ända i hela min skola som ska opionera på andras arbeten. Alltså någon annan ska läsa igenom mitt arbete och redovisa de för klassen hur de uppfattade det. De andra i skolan redovisar sina egna arbeten.. Jag lät lätt få IG på den.

And if I make it through today will tomorrow be the same
Am I just running in place?
If I stumble and I fall
Should I get up and carry on or will it all just be the same
Good Charlotte - The young and the hopeless

De värsta är att jag vet att jag skulle kunna klara skolan galant och jag skulle kunna gå bra betyg om jag bara haft någon som motiverat mig under skoltiden. Men vad jag än gjort så har folk sagt att jag gjort fel. Visst ska man få kritik men vad jag än gjort vare sig det är att göra ett arbete till att hjälpt någon så får jag skit för det. Jag har tappat motivationen att orka göra något längre. Jag vill helst inte göra någonting, ändå skriker en liten röst inom mig att jag vet att jag kan göra det. Vissa saker vill jag göra men jag kan inte komma fram till den punkt då jag gör det.

Det är inte som min pappa säger att jag vill göra saker som är roligare. Vissa gånger är de så men inte alltid. Många gånger gråter jag för jag kan inte börja med de jag vill göra. Jag vet exakt hur det ska se ut och hur det ska vara men jag kommer inte fram. Jag vill ha det perfekt från början. Jag vet att jag kan göra snygga och bra arbeten. När jag gjorde ett arbete om hjärtat så fick jag MVG på det och min lärare sa att det var det bästa arbetet han sett på över 3 år och han ville behålla det och visa upp det för de yngre eleverna! Mitt arbete blev ett sådant arbete som man får se som exempel på hur ett MVG arbete ska se ut! Jag blev så underbart glad över det när min lärare sa det inför min klass! Jag vet att jag kan göra sådana arbeten! Men bara om jag brinner för det och får tid att fixa det! Det är inte ofta det...

Breath in Breathe out
Tell me all of your doubt
If everybody bleeds this way
just the same
Breath in breathe out
Move on and break down
If everyone.. goes away
I will stay
We push and pull,
and I fall down sometimes
I'm not letting go,
you hold the other line

Cause there is a light In your eyes, in your eyes Hold on, hold tight From out of your sight Everything keeps moving on, moving on, Hold on hold tight Make it throught another night
Mat kearney- Breath in Breath out

Jag har pratat lite med min pojkvän om det och han bor som tur är någon mil ifrån mig så man kan säga att jag nu kan få börja på ny kula borta hos honom. Jag kan kanske bli en ny människa. Det hade varit kul. Han tror att Den nya bryr-mig-inte-ett-skit-Caroline kommer fram då. Jag frågade honom om jag verkligen har en sådan i mig och hans svarade nej kanske inte... Men om jag försöker riktigt hårt kanske jag hamnar i mitten av den skalan. De skulle inte vara dumt det heller. Jag måste sluta tänka för mycket och bara låta saker hända. De går segt men jag har nog blivit lite bättre sedan 2009 när mitt liv ändrades efter att jag gått om andra året på gymnasiet. jag började växa upp då och hösten 2010 gick jag om andra året på gymnasiet. Då började det verkligen när jag sa till hur jag mådde. Jag började även gå till kuratorn på ungdomsmottagningen och fick prata ut. De kändes riktigt bra att få höra lite positivt om hur jag utvecklats under de gångerna. Men jag har en lång väg kvar tills jag blir en bryr-mig-inte-ett-skit-Caroline.. Undra om jag når dit.

(Yeah, here we go)
It's a new day, but it all feels old
It's a good life, that's what I'm told
But everything, it all just feels the same

At my high school, it felt more to me
Like a jail cell, a penitentiary
My time spent there, it only made me see

That I don't ever wanna be like you
I don't wanna do the things you do
I'm never gonna hear the words you say
and I don't ever wanna, I don't ever wanna be

You...don't wanna be just like you
Oh what I'm sayin' is this is the anthem, throw all your hands up,
you... don't wanna be you

Go to college, a university, get a real job,
That's what they said to me
But I could never live the way they want
I'm gonna get by, and just do my time, out of step while, they all
get in line
I'm just a minor threat so pay no mind

Do you really wanna be like them, do you really wanna be another
trend?
Do you wanna be part of that crowd?
'cause I don't ever wanna, I don't ever wanna be
Good Charlotte - The anthem

Nu då?

Nu har det gått ett tag sedan mitt första inlägg. Livet ser lite ljusare ut men jag kommer nog inte få slutbetyg när jag tar studenten. Jag orkar helt enkelt inte få det.

Sedan jag senast skrev har jag börjar gå till ungdomsmottagningens kurator. En enorm lättnad efter att ha varit där. Även om man bara pratar om saker så hjälper det konstigt nog. Stenen på bröstet lättar lite. Fler borde verkligen gå till en kurator/ psykolog och liknande. Det är inget fel med det. Man behöver inte säga pinsamheter. Man bara säger det man har på hjärtat och får hjälp attt förstå saker. Jag har mest pratat om stressen i skolan som jag inte orkar med. Att gå till skolans kurator var inget val för mig, visst är den där säkert bra. men de byter för ofta för att man skall kunna ha någon sorts kontakt med dem. Det är något som min skola gör fel med.

Vi har även bara 1 syo som skall vara för nästan alla elever. Hur tänker skolan egentligen? Även om inte alla behöver hjälp så finns de ju de som behöver hjälp, som mig. Frö att jag skall kunna få en chans att få hjälp så måste jag bokstavligen gråta för att ens öppna deras ögon att jag behöver hjälp!

Välkomen till mitt liv

Jag heter Caroline och bor i en kommun på västkusten. Jag är för närvarande 19år och går fortfarande på gymnasiet...

Mina gamla klasskompisar från högstadiet tog studenten för drygt ett år sedan och mina klasskompisar från min senaste klass tog studenten förra veckan. Men inte jag... Jag har ännu ett pissigt år framför mig på samma tråkiga kassa gymnasieskola som jag gått på i ca 4 år. Samma gamla piss skola som bara bli säme med åren. De har redan börjat avveckla skolan tror jag. Mediaprogrammet är borta och snart följer estetprogramet m.m samma väg.

Ett försök att locka till sig nya elever med egna laptops verkar inte så bra. Alla de äldre eleverna får slåss om de gamla dåliga datorerna som knappt funkar. Och det är kallt som fan i skolan. Förra vårterminen va edt jätte varmt ute så jag tog emd kläder som jag kunde byta om till vid lunch. Jag frös som en isbit...

Det fins många bra lärare men inte alla är så bra. Är man efter i något ämne får man nästan skrika på dem för att få hjälp. Visst kan man anstränga sig mer men om man inte orkar? Själv vill jag helst sova bort dagen och livet om jag kunde...

Under min skoltid har jag aldrig rikigt gillat skolan och varit borta en del. När jag inte gillar något har jag en tedens att inte ens orka försöka. Det kommer inte bli bra iallafall. Det blir det aldrig...

När jag gick ut högstadiet hade jag 3 VG i hemkunskap, fysik och teknik. Minst 2 IG och resten G. Jag hade snälla lärare som gjorde lektionerna och ämnena roliga. När det var dags att välja gymnasium hade jag ingen som helst anning om vad jag ville bli. Ville jag jobba med mat? Vill jag gå på media? samhäll? Barn och fritid? Vad?!?

Jag kom in på Estermossesons gymnasium i Göteborg men valde at nte gå där, och jag ångrar mig nu. Istället valde jag att gå på mediaprogrammet på denna skitskola.. Min syster hade gått ett år.. Och det var nära.. Jag var i kön till att få börja och innan skolåret började fick jag svar att jag kommit in.. Fy f*n asså.... Jag fattade inte ett piss, nästan alla kände varandra, alla fotade och alla visste ungefär vad de ville bli. Jag var ensam... Men jag fick 3 kompisar och i mitten av höstterminen började en av mina klasskompisar från grundskolan i min klass. Men det räckte inte för mig. Jg var borta så mycket jag kunde, skyllde på magont och huvudvärk.

På vårterminen hoppade jag av och sökte in till Omvårdnadsprogramet på samma skola.. Skolan var ju nära och jag är sån kvällsmänniska och så morgontrött så jag hade aldrig orkat vakna tidigare oh hoppat på en buss. Min hjärna är inte vaken innan 10.

Jag börjad på Omvårdnaden samma höst med ett år yngre tjejer och killar. Alla va trevliga och jag fick redan första dagen 1 ny kompis. Innan veckan var slut var vi 3 st. På klasslägret i början av terminen hade vi kul och vi lärde känna varandra bättre. Livet var som en bergochdalbana och som gick upp och ner. Men vännerna i klassen väntade alltid på mig när jag kom till skolan.

Under min första APU på ett ålderdomshem i orten brevid, fatade jag att detta ine är min grej. Jag är för tyst och för oerfaren med äldre. man måste ha lite egna erfarenhter med sånt hr jag märkt. Jag hr aldrig varit på ett lderdomshem innan... Min morm dog när jag var 2,5 på sjukhus av cancer, frfar i hjärnblödning på pappas 50årsdag 1999. Min morfar dog 2002 av komplikationer av sin diabetes. Jag är inte säker, men jag tror han hade lunginflammation. Vi pratar sällan om dem hemma. Vilket kansk har bidragit till att jag inte riktigt har kunnat bearbet mitt sorgearbete och är fast på det planet där jag inte kan prata eller es tänka på dem utan att vilja gråta. Jag vet inte hur mång gånger jag gråtit mig till sömns.


Jag har som tur är min älskade farmro kvar. Hon fyller 91år om några dagar och är pigg men lite glömsk när hon inte har ätit bra. Hjärnan behöver energi och fett för att fungera, men bor man ensam i ett hus med sina katter och knappt kommer ut från ön man bor på, så är det inte kul att äta- man glömmer bort. Mina fastrar som tar mest hand om min farmor har anlitat hmtjänsten att komma dit med mat och varje dag vid lunch , värma upp dem.Medicinena komer de med på morgonen, farmor är inte så morgonpigg hon heller så hon minns oftast inte att hemtjänsten varit där på morgonen. Hon är helt frisk men ensam. Hon har 2 katter, den första katten blev avlivad för några veckor sedan. Han fick cancer och blev bar magrare och magrare. Jag förstod redan efr jul att något var fel på honom, han var så myckt lugnare och annorlundare än innan. När jag frågade mina fastrar och mina föräldar och Farmor senare om de tyckt att han blivi mer mager, så tänkte de att det var ju bra eftersom han är på bantningsdiet. Men jag tycker inte att man skall kunna se ryggraden så utmarkerad på ett djur. Då är något fel. I april fick jag mia fastrar att köpa maskmedel. Nisse var då så tunn så man såg höftbenen, ryggraden , han var håglös, ingen aptit och pälsen var matt och katten hade diarré.
Maskmedlet fungrade inte och när min fasters man var hos vetrinären med katten en fredag konstaterade de att katten hade cancer och han avlivades den dagen. Farmor förstod det hela men hade glömt av det efteråt och vr på kvällen ut och letade efter katten som hon brukar göra. Min ena faster kände på sig att farmro nog var ute och letade efetr katten och ringde farmor för att påminna henne om att kissen inte lever längre...

Nu måste jag gå. Har lektion snart...