Nu har det gått ett tag sedan mitt första inlägg. Livet ser lite ljusare ut men jag kommer nog inte få slutbetyg när jag tar studenten. Jag orkar helt enkelt inte få det.
Sedan jag senast skrev har jag börjar gå till ungdomsmottagningens kurator. En enorm lättnad efter att ha varit där. Även om man bara pratar om saker så hjälper det konstigt nog. Stenen på bröstet lättar lite. Fler borde verkligen gå till en kurator/ psykolog och liknande. Det är inget fel med det. Man behöver inte säga pinsamheter. Man bara säger det man har på hjärtat och får hjälp attt förstå saker. Jag har mest pratat om stressen i skolan som jag inte orkar med. Att gå till skolans kurator var inget val för mig, visst är den där säkert bra. men de byter för ofta för att man skall kunna ha någon sorts kontakt med dem. Det är något som min skola gör fel med.
Vi har även bara 1 syo som skall vara för nästan alla elever. Hur tänker skolan egentligen? Även om inte alla behöver hjälp så finns de ju de som behöver hjälp, som mig. Frö att jag skall kunna få en chans att få hjälp så måste jag bokstavligen gråta för att ens öppna deras ögon att jag behöver hjälp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar