Jag heter Caroline och bor i en kommun på västkusten. Jag är för närvarande 19år och går fortfarande på gymnasiet...
Mina gamla klasskompisar från högstadiet tog studenten för drygt ett år sedan och mina klasskompisar från min senaste klass tog studenten förra veckan. Men inte jag... Jag har ännu ett pissigt år framför mig på samma tråkiga kassa gymnasieskola som jag gått på i ca 4 år. Samma gamla piss skola som bara bli säme med åren. De har redan börjat avveckla skolan tror jag. Mediaprogrammet är borta och snart följer estetprogramet m.m samma väg.
Ett försök att locka till sig nya elever med egna laptops verkar inte så bra. Alla de äldre eleverna får slåss om de gamla dåliga datorerna som knappt funkar. Och det är kallt som fan i skolan. Förra vårterminen va edt jätte varmt ute så jag tog emd kläder som jag kunde byta om till vid lunch. Jag frös som en isbit...
Det fins många bra lärare men inte alla är så bra. Är man efter i något ämne får man nästan skrika på dem för att få hjälp. Visst kan man anstränga sig mer men om man inte orkar? Själv vill jag helst sova bort dagen och livet om jag kunde...
Under min skoltid har jag aldrig rikigt gillat skolan och varit borta en del. När jag inte gillar något har jag en tedens att inte ens orka försöka. Det kommer inte bli bra iallafall. Det blir det aldrig...
När jag gick ut högstadiet hade jag 3 VG i hemkunskap, fysik och teknik. Minst 2 IG och resten G. Jag hade snälla lärare som gjorde lektionerna och ämnena roliga. När det var dags att välja gymnasium hade jag ingen som helst anning om vad jag ville bli. Ville jag jobba med mat? Vill jag gå på media? samhäll? Barn och fritid? Vad?!?
Jag kom in på Estermossesons gymnasium i Göteborg men valde at nte gå där, och jag ångrar mig nu. Istället valde jag att gå på mediaprogrammet på denna skitskola.. Min syster hade gått ett år.. Och det var nära.. Jag var i kön till att få börja och innan skolåret började fick jag svar att jag kommit in.. Fy f*n asså.... Jag fattade inte ett piss, nästan alla kände varandra, alla fotade och alla visste ungefär vad de ville bli. Jag var ensam... Men jag fick 3 kompisar och i mitten av höstterminen började en av mina klasskompisar från grundskolan i min klass. Men det räckte inte för mig. Jg var borta så mycket jag kunde, skyllde på magont och huvudvärk.
På vårterminen hoppade jag av och sökte in till Omvårdnadsprogramet på samma skola.. Skolan var ju nära och jag är sån kvällsmänniska och så morgontrött så jag hade aldrig orkat vakna tidigare oh hoppat på en buss. Min hjärna är inte vaken innan 10.
Jag börjad på Omvårdnaden samma höst med ett år yngre tjejer och killar. Alla va trevliga och jag fick redan första dagen 1 ny kompis. Innan veckan var slut var vi 3 st. På klasslägret i början av terminen hade vi kul och vi lärde känna varandra bättre. Livet var som en bergochdalbana och som gick upp och ner. Men vännerna i klassen väntade alltid på mig när jag kom till skolan.
Under min första APU på ett ålderdomshem i orten brevid, fatade jag att detta ine är min grej. Jag är för tyst och för oerfaren med äldre. man måste ha lite egna erfarenhter med sånt hr jag märkt. Jag hr aldrig varit på ett lderdomshem innan... Min morm dog när jag var 2,5 på sjukhus av cancer, frfar i hjärnblödning på pappas 50årsdag 1999. Min morfar dog 2002 av komplikationer av sin diabetes. Jag är inte säker, men jag tror han hade lunginflammation. Vi pratar sällan om dem hemma. Vilket kansk har bidragit till att jag inte riktigt har kunnat bearbet mitt sorgearbete och är fast på det planet där jag inte kan prata eller es tänka på dem utan att vilja gråta. Jag vet inte hur mång gånger jag gråtit mig till sömns.
Jag har som tur är min älskade farmro kvar. Hon fyller 91år om några dagar och är pigg men lite glömsk när hon inte har ätit bra. Hjärnan behöver energi och fett för att fungera, men bor man ensam i ett hus med sina katter och knappt kommer ut från ön man bor på, så är det inte kul att äta- man glömmer bort. Mina fastrar som tar mest hand om min farmor har anlitat hmtjänsten att komma dit med mat och varje dag vid lunch , värma upp dem.Medicinena komer de med på morgonen, farmor är inte så morgonpigg hon heller så hon minns oftast inte att hemtjänsten varit där på morgonen. Hon är helt frisk men ensam. Hon har 2 katter, den första katten blev avlivad för några veckor sedan. Han fick cancer och blev bar magrare och magrare. Jag förstod redan efr jul att något var fel på honom, han var så myckt lugnare och annorlundare än innan. När jag frågade mina fastrar och mina föräldar och Farmor senare om de tyckt att han blivi mer mager, så tänkte de att det var ju bra eftersom han är på bantningsdiet. Men jag tycker inte att man skall kunna se ryggraden så utmarkerad på ett djur. Då är något fel. I april fick jag mia fastrar att köpa maskmedel. Nisse var då så tunn så man såg höftbenen, ryggraden , han var håglös, ingen aptit och pälsen var matt och katten hade diarré.
Maskmedlet fungrade inte och när min fasters man var hos vetrinären med katten en fredag konstaterade de att katten hade cancer och han avlivades den dagen. Farmor förstod det hela men hade glömt av det efteråt och vr på kvällen ut och letade efter katten som hon brukar göra. Min ena faster kände på sig att farmro nog var ute och letade efetr katten och ringde farmor för att påminna henne om att kissen inte lever längre...
Nu måste jag gå. Har lektion snart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar